"En jävla skurhink!" 1970 vinner en okänd 52-årig städerska Rabén & Sjögrens stora romantävling med Rapport från en skurhink , en dagbok från en hård låglönevardag. Maja Ekelöf får komma till Stockholm och ta emot priset från den tidens stora: Astrid Lindgren, Lars Gyllensten och Alva Myrdal. Över en natt har städerskan och fembarnsmamman från Karlskoga blivit en rikskändis. Plötsligt är hon en del av Sveriges politiskt engagerade kulturetablissemang. Alla vill ha med henne: Grupp 8, FNL, KFML(r), hon valkampanjar med Sven Wollter och Fred Åkerström och åker på kurser i DDR. Men berättelsen om Maja Ekelöf är inte bara en framgångssaga. Hon ser igenom omgivningens välvilliga men nedlåtande attityder, hur hon blir ett slags maskot för de vänsterintellektuella, och mot slutet av sitt liv blir hon alltmer desillusionerad. Jag har torkat nog många golv är en berättelse om en enastående kvinna, ett dokument över det politiskt präglade 1970-talets kulturliv, och en angelägen påminnelse om hur samhället fortfarande ser på kvinnor med låglöneyrken. För alla framsteg, all utveckling till trots - hur kommer det sig att så många lågavlönade kvinnor fått det sämre och inte bättre? Vad skulle Maja Ekelöf ha svarat på det?