Ett oskyldigt inlägg på en lokal Facebook-sida för Täbybor öppnar sår som aldrig läkt. Någon som tillbringade sommaren 1973 på barnkolonin Nässelbacken lägger ut soliga bilder och ber andra berätta om sina minnen. Flera av de barn och ledare som var där svarar. Samtligas liv kommer att förändras efter den virala återföreningen, men det vet de inte ännu. Jonny Hasselgren var kollots busunge. Efter många år bakom lås och bom har han börjat resa sig. Gun-Lis Larsson var liten och söt, och mycket utsatt. Kollosommaren förstörde hennes liv, det är hon övertygad om. Erik Lundevall var ledaren som blev jurist och domare. När gamla förseelser kommer upp till ytan hotas hela hans existens. Yvonne Eriksson var kollots, och mobbningens, okrönta drottning. I hennes numera välordnade radhusliv finns sårbarheter som kommer att identifieras, och attackeras. Det här är en berättelse om övergrepp och mobbning, och en krypande känsla av fasa när hämndens nät dras åt kring förövarna. Det är aldrig för sent att hämnas. Det är möjligt att skada människor dödligt, utan att en enda blodsdroppe behöver spillas. Om bara någon vill dig tillräckligt illa.